Kroppen är allt en trogen följeslagare!

Den säger oftast till när den inte vill mer eller inte orkar. Den är också alltid här och nu. Men vi tar vår ”rymddräkt” ofta för självklar och förväntar oss att den ska funka 24/7 , men ger vi den kärlek och visar vi den vår tacksamhet?

Tar vi hand om den fysiskt men även mer psykiskt och själsligt? Eller fyller vi den med giftiga ämnen och kanske än värre ”giftiga” tankar? Låter vi den ens bara vara en stund? Eller kan vi inte ens sätta ner vår köttbit på en sten utan att tjattret startar. Hur det rycker i både kropp och knopp efter bara några sekunder. Ständigt på väg någon annanstans... Så kanske skulle vi hedra vår ”rymddräkt” för att vi får låna den en stund. Låta den även vila lite i frid medans vi är vakna. Röra på den, leka med den och se till att de inre trivselreglerna följs?

Bara en tanke.

Kram/Micke